Aldrig så saknad som nu
Jag går ofta genom Katarina kyrkogård, mest för att morsa på Cornelis. Vi är många som gör det, det är ett fasligt rännande runt hans grav. Varenda dag smyckas den med olika hälsningar: cigaretter, stämskruvar, mynt, snäckskal. Armband av plast. Pavor med några droppar kvar åt den självförbrännande konstnären.
Cornelis grav är en biktplats för hemligheter. Och en anslagstavla full av uppmaningar. En gång hittade jag en lapp med den trösterika hälsningen: ”Cornelis! I himlen finns ingen timlön”.
I den stora kroppen, under de breda hängslena och den vita skjortan, under den stora tatueringen som täckte hela bröstet, dunkade ett hjärta som var rött. Det var ingen tom pose, inte heller någon tidstypisk plakatmanifestation – Cornelis radikalism var på riktigt, den var genuin och genomtänkt och därför inget som vi kan vifta bort. Särskilt inte när de frågor som engagerade Cornelis är mer aktuella idag än då.
Ingenting sammanfattar hyckleriet i vår tid bättre än en rad i låten Cylinderhatt från 1966: ”Visst”, sjunger Cornelis, ”visst är vi alla lika, men somliga är rika”. Han skrev det där när Sverige ändå var världens jämlikaste land. Sen var det något som hände. Idag är Sverige det land i Europa där klassklyftorna växer snabbast.
Somliga, ja rätt många, går med trasiga skor. Och ärligt talat, vi vet vad det beror på. Och nej, Gud fader som i himmelen bor, han vill inte ha det så.
Föreställ er att Cornelis kliver upp ur sin grav med en nyskriven låt om de ogenerat giriga paradismiljardärerna. Lek med tanken att Mäster Kees dyker upp här ikväll med en samba om arbetslinjen! Eller en visa i valstakt om språktest för medborgarskap. Eller med en helt ny blues om hur Polaren Pär i det nya årtusendet sitter på Socialen, socialen där det förr bara fanns pundare, men nu mest helt vanliga utförsäkrade familjeförsörjare och fattigpensionärer.
Eller tänk er en Victor Jara-inspirerad tolkning av 2017 års Amanda, hon som har en sms-anställning, som när hon lägger sig på kvällen inte vet om hon ska få jobba nästa dag.
Blicka ut över världen! Cornelis har aldrig varit så saknad och behövd som nu.
Visan Till Jack från 1974, om USA:s massaker i Vietnam, handlar lika mycket om vår tids krigskatastrofer i Irak, Afghanistan, Syrien, Libyen, Somalia och Palestina.
Ingenting gjorde Cornelis så förbannad som den småborgerliga dubbelmoralen: att det är okej att skicka ut människor i krig, men det är inte okej att prästens dotter får barn med en jazzmusikant. Det är helt i sin ordning att förvandla folk till tennsoldater och kanonmat, men det är inte i sin ordning att den som har en torr strupe eller är lite kärlekskrank tillfredsställer sina begär.
Cornelis, som är en av Sveriges största poeter, gjorde stor litteratur av dem som lever både på och i marginalen, alla dem som utmanar den småborgerliga samhällsmoralen. Ann-Katrin Rosenblad, Fiffiga Nanette, Fatumeh, Saskia och Polaren Pär – alla går raka i ryggen. Cornelis porträttgalleri andas integritet.
Det är en lika ofattbar som smärtsam insikt att Cornelis inte blev äldre än femtio år. Vi är många som uppvaktat honom vid graven med all möjlig bråte.
Vad jag har skrivit på min lapp är en ensak mellan mig och Cornelis, men så mycket kan jag säga, att det har med den där timlönen att göra. Om drömmen om att vi någon gång ska bygga en helt annan värld än den här. Ett samhälle som är till för oss allihopa, som vilar på maximen Av var och en efter ens förmåga, åt var och en efter ens behov. Eller för att travestera Cornelis: ”Ta oss till landet som ännu inte finns.”
Åsa Linderborg
Kulturchef, Aftonbladet
Sångpoeten som bara var bäst
Godafton ungdomar!
Kalle Lind heter jag och jag kände inte Cornelis. Träffade honom aldrig. Idag för trettio år sen var jag tolv år gammal och bodde i Eslöv. Där träffade man aldrig Cornelis. Min mor träffade honom visserligen i just Eslöv ytterligare tjugo år tidigare, 1967. Då hade han nyligen släppt ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”.
Och min mor råkar heta Cecilia Lind och var just fyllda sjutton. Detta ledde på något vis till att hon fick gå på Eslövs stadshotell med Cornelis, Jan Johansson, Georg Riedel och Egil Johansen. Jag har pumpat henne mycket på vad som sades, men hon kan inte minnas annat än att min morfar försökte hindra henne att gå dit.
Och jag har också suttit och räknat och lagt till och dragit ifrån, men hur jag än vridit och vänt så är jag född åtta år senare så nej tyvärr, jag kan omöjligt ha något holländskt påbrå.
Men det är egentligen min enda personliga koppling till Cornelis, förutom att min förstfödde förstås heter Cornelis i andranamn. Och att jag periodvis lyssnat så mycket på honom att jag börjat kalla mina vänner för medborgare.
Eftersom jag inte kände honom har jag ingen åsikt om människan Cornelis. Sångpoeten och artisten har jag desto fler åsikter om. Den första och viktigaste åsikten är att han var bäst.
Cornelis var något speciellt. Något särdeles. Det säger man ju ofta om folk, men Cornelis var ett unikum. Han var invandrare i en tid när Sverige fortfarande hade fler utvandrare. Han hade erfarenheter som ingen annan hade: han hade sett krig. Han hade hört bomber falla. Därför framhärdade han i att sjunga om bomber och skyddsrum och den bruna byxans bleka herremän när andra ville glömma och se framåt. ”Äh, det där är väl inte aktuellt nu!”
Cornelis kom från sidan och såg Sverige utifrån och såg det bigotta, småborgerliga, inkrökta, förljugna. Cornelis sjöng aldrig om hur det borde vara. Han sjöng om hur det var. Han sjöng om att jultomten faktiskt är död och att fullmånen är ett lik som lyser på oss i natten. Han var slaven på triumfvagnen som viskade till oss att vi var dödliga – och han gjorde det med ett bluesdarr som heller ingen annan hade.
En av mina favoritlåtar heter ”Ballad om en gammal knarkare”. Den har jag vyssat mina söner till sängs med många gånger. Det kommer de att få ta många gånger med sina terapeuter.
I den berättar Cornelis om knarkaren som skådade bland alla stackars jävlar som åker i fil och bor och dör och äter i en låda, som offrade sina skor för det gröna ljuset, som bytte bort sitt vackra slott mot amfetamin, som gav upp allt sitt vackra sken och därför ska evinnerligen vara.
När man står i en kyrka är det lätt att koppla detta till Jesus. Och när man står i en kyrka och pratar om Cornelis är det lätt att koppla det till Cornelis. Jag vill inte häda – visst var Cornelis bäst, men det är klart att Jesus var ännu bästaste – men detta var faktiskt vad Cornelis nånstans gjorde.
Han offrade sig för oss. Han gav sig in i mörkret och tog sig till de osaligas ängder för att kunna rapportera till oss, oss stackars jävlar som bor och dör och äter i en låda.
Och han gav upp allt sitt vackra sken och ska därför evinnerligen vara. Eller kanske inte evinnerligen, det kan vi inte veta, men vi kan konstatera att Cornelis vid det här laget har haft en längre och ännu framgångsrikare karriär som död än som levande.
Och så länge jag lever, och så länge mina barn lever, särskilt han som heter Cornelis, så kommer han att finnas kvar och påminna oss om att jultomten är död och att fullmånen är ett lik och att kvinnan kan vara en man och att om man dricker det ädla vinet utan sans så förlorar det sin forna glans.
Han berättade för oss att vi är små och skenheliga men att vi ändå har rätt att få vår berättelse berättad – och för det ska vi vara honom evinnerligen tacksamma.
Tack för mig.
Kalle Lind
Kulturarbetare, författare, radiopratare
Kalevala för Cornelis
Tretti år har nu förflutit
sen Cornelis flög till himlen
vi satt sorgsna här i kyrkan
stirra på den trista kistan
med gitarren där på locket
kände tomheten i världen
och fråga Gud vad menar du
med att ta Cornelis från oss.
Han var så sjuk; – det vet vi väl
men hör nu Gud och var så snäll
och förklara för oss gåtan;
varför ofta de som skulle
bäst behövas här på jorden
blir de första att försvinna
Är det kanske för att himlen
utan dem är alltför tråkig
och att du och dina änglar
själva vill bli underhållna
Då förstår vi men kan tycka
att ni lite själviskt tänker
Ni har evigheten för er
vi blott några korta nätter
Gärna hade vi med Vreeswijk
delat några glas och sjungit
vissa visor som förvisso
knappast sjungs i himlens rymder
men som präglat våra minnen
några får idag vi höra.
Just i år han hade blivit
åtti år, tänk vilka sånger
världen har gått miste om
För Gud du kan väl inte tycka
att vår värld ej mer behöver
någon som ger röst åt dessa
som ej syns i statistiken
över duktighet och tillväxt
Hade för mig att han – Jesus
också kände för den gruppen.
Och Gud vi väntar än på svaret
på Cornelis svåra fråga
om hur det kan vara möjligt
att du låter nog så många
gå omkring helt utan skor
eller också är den trasig!
Är det kanske att du sover
sött och ingenting vill märka
eller värre, inte bryr dig
Nu jag hoppas du har hunnit
ge ett svar på livets gåtor
för jag vet Cornelis undra.
Det vi ändå tackar dig för
är de odödliga figurer
som Cornelis åt oss skänkte
dem kan ingen sjukdom drabba
de glöms inte bort med tiden
Många kvinnor hann han nämna
Ännu flera också lämna
AnnLouise och liten Karin
Fatumeh och rara Ellen
många fler han överlämna
åt historiens visskatt varligt.
Agda var väl ingen kvinna
men en höna som så många
andra också utan fjädrar
Henne kom han snart att avsky
ville inte sången sjunga
om hur hon blev allting avklädd
blott för kärleks skull av tuppen
Men ett mästarrim på Agda
fann han på i ”ovansagda”
Rimsmed kan man honom kalla
rimmen hans var överlagda.
Ingen kan väl honom härma
må hans fans sig nu beskärma
men vi får oss ännu värma
med att hans figurer närma
En AnnKatarin den sköna
är långtifrån bara en skröna
nej AnnKatarin den väna
gav riktiga skavsår på knäna
Fredrik Åkare bland andra
inte kan man honom klandra
För hur han och Cecilia Lind
inte bara kysstes på kind.
Felicia, hon som försvann
är inte försvunnen mera
Hon hittade sig nog en man
eller om det kanske blev flera
Polaren Pär finns på riktigt
vänner för alla är viktigt
Med Cornelis han dela det mesta
tillsammans de älska sin nästa
På Gyllene Freden de satt
dock oftast helt utan kravatt
om sånt de ej brydde ett skvatt
Viktigare var det med skratt
Faktiskt mer väsentligt än skatt.
Vem har lädret ikväll kan man tro
Cornelis fråga i godan ro
ville sedan ta in något mera
frågar: kan ni mig informera
Vilken drink är den mest beställda
av vad slag är den mest upphällda
är det rom eller kanske genever
som säkrast tar död på min lever
Nej min herre för att ej bli utskällda
vi måste veta vad kunderna kräver
det vi oftast på Freden serverar
är helt enkelt ”En-Lika-dan”
håll till godo din rika fan.
En figur vi ej får glömma
en som jämt var snabb att döma
och bak paragrafer sig gömma
när till Cornelis pengar strömma
det var assistenten Sniken
han var påtagligt nog lik en
fogde som snart blev en rik en
Och Mördare Anders är död
den enas nöd för vinning snöd
till slut blev bödelns levebröd
berättar Cornelis med sedvanlig glöd.
Jag återvänder nu till vår Herre
och säger de kunde va värre
han kunde va glömd och förgäten
Hans sångskatt grå och maläten
och dikterna helt bortglömda
på poesikyrkogården gömda
men i afton vi visar nåt mera
och jag tror att vi här nog är flera
som inte bara minns hans person
utan kanske än mer en vision
om en värld inatt vi drömde om
där inte bara statsmän kom
med assistenter många
och ordkaskader långa
Utan där vi alla tillsamman
knarkaren, horan och mamman
fattiga, fula i gamman
kan sjunga och ta oss ett glas
göra livet till Corneliskt kalas
Lennart Koskinen
Biskop emeritus